Love? What the **** is that?
Det är nog något fel på mig idag. Men jag känner att jag måste skriva det här.
Måste varna för ultra mesigt inlägg. Jag har inte "gått över till andra sidan".
Jag är fortfarande oromantisk.
Kärlek. Alla pratar om hur underbart det är och att jag är sjuk i huvudet som är så pass oromantisk som jag är.
Jag hatar inte kärlek. Jag tycker kärlek kan vara riktigt underbart att se. När jag ser hur otroligt lyckliga mina vänner är tillsammans med sin pojkvänner kan jag inte låta bli att tycka att kärlek är bra. För jag vill att mina vänner ska må bra. När jag ser hur mina vänner lyser upp tycker jag kärlek är underbart.
Nu är det ju så här att jag inte har någon bra erfarenhet av kärlek, kärlek för killarna jag har träffat är på det här sättet "du är sexig, ska vi knulla?" Det är inget fel med det. Det är typiskt killar, men det är inte kärlek, det är lust. Börja inte tro att jag börjar bli desperat efter en pojkvän nu, för det är jag inte.
Jag är jävligt trött på alla "du kommer också hitta någon" kommentarer. Det är lugnt att ni är kära. Men betyder det att även jag måste vara det? Det är inte så ni menar, jag vet. Ni vill se mig lycklig. Men tänk så här, har ni sett mig så här lycklig förut, har jag mått så här bra förut? Jag mår bättre än någonsin. Jag är fri, jag är lycklig.
Jag behöver ingen kille för att veta att jag mår bra. Visst skulle det vara trevligt, men jag kanske inte är redo för ett förhållande. Jag är bra på att hjälpa andra med deras, men om jag hade ett eget vet jag inte hur det hade gått. Kan jag älska någon tillräckligt mycket? Jag är inte säker på det. Antingen skulle det vara underbart eller ett jävla helvete och jag är inte redo att bli sårad.
