This will fuck with your head
Det här inlägget kommer jag säkert ångra när jag vaknar imorgon, men just nu känns det bra.
Jag är trött på att nästan alltid komma i andra hand, förutom när någon behöver min hjälp. Då duger man igen. Jag vet att det är en del av livet. Men vad har hänt med ge och ta?
Ibland känns det som att jag måste påminna folk om att jag finns, för jag känner själv att jag är här i kött och blod, hjärna och själ. Men när någon, vem som helst, hittar någon/något annan/annat som betyder mer. Då är det kört.
Vissa dagar duger du. Vissa dagar är det bra att du finns. Vissa dagar är dom där men tänker på allt annat. Det ständiga "borde inte du hitta något" för att dom inte ska känna sig skyldiga, men jag känner så här: varför spela att ni känner er skyldiga när ni egentligen inte är det?
Det är så att vissa dagar pratar jag för mycket, vissa dagar är jag för tyst, vissa dagar hjälper jag inte till tillräckligt mycket. "Hallå, vad är det med dig? Lyssnar du eller?" Ja och nej.
För det är min poäng, vissa dagar är du ja vissa dagar är du nej. Dvs att du är viktig ibland och mindre viktig andra dagar. Jag menar inte att jag vill ha allt fokus, verkligen inte. Men en liten bit, bara för att.
