RebeccaJane.

Det sägs att tiden läkar alla sår. Det är sant, men jag orkar inte vänta. Jag vill att det ska gå snabbt. Att jag ska kunna komma över saker som hänt på en vecka, det är omöjligt. Jag vet. Men det är så jag vill ha det. Varje gång jag känner mitt hjärta klappa extra när jag tänker på det som var, blir jag irreterad. Förbannad på mig själv.

Så här ska det inte vara, tänker jag. Jag ska vara stark, inte bryta ihop. För jag är fortfarande en stjärna med eller utan dig "Im still a rock star. I've got my rock moves and I dont need you". Den texten kommer från låten "So what" av Pink. Den stärker mig varje gång jag tvivlar på mig själv. Försöker tänka positvit, det funkar för det mesta. Pressar tillbaka tårarna, de få gånger de kommer. För dom har slutat, gett upp. Dom förstår att dom inte gör någon nytta längre. Jag hatar att gråta, det är då jag känner mig som svagast.

Jag blottar mina tankar just nu, jag delar med mig, men det är därför jag startade den här bloggen, för att skriva av mig.
Egentligen är jag inte ledsen över att jag försöker gå vidare, det är jag stolt över.

Nu ska jag berätta mer om den stora anledningen till att jag skriver det här.

Det jag är arg över är alla de gånger jag tar åt mig av all skit folk har att komma med, det här har inte med början att göra. Det här handlar om det jag får gå igenom. Att bli kallad elaka saker av en kille som själv har dåligt självförtroende, det vet jag. Han spelar tuff, men inombords är han svag. Jag bryr mig inte om vad han säger, hans åsikt räknas inte. Den är oviktig, men jag kan omöjligt bara stå och kolla på när jag blir behandlad som skit. Det går bara inte. Jag måste säga ifrån.

Det är det jag gör nu, säger ifrån. Det här är till alla er som någon gång blivit behandlade illa utan anledning.